Hejsan, jag och många i min omgivning pratar om utbrändhet. Har ni något ni vill berätta av erfarenhet, klassiska kännetecken och så vidare - posta gärna ett inlägg och berätta. Det finns många som ligger i riskzonen och kanske kan ta lärdom av vad kroppen signalerar innan det är för sent...

"Personligen så drabbades jag av dåligt närminne. Att exempelvis köpa 3 förutbestämda saker i affären gick inte - kom på sin höjd på två. Nu har detta dock bättrat sig och det är underbart att åter kunna berätta vad man exempelvis såg för film häromdagen utan att glömma vad den hette".

Hälsningar
/Pelle

Vet iof inte om det var utbrändhet, men om stressen fortsatt så..

På mitt förra jobb hade vi ett väldigt stressigt projekt där det i stort sett krävdes övertid hela tiden. Det ledde till att jag och andra i projektet hade onormat hög sjukfrånvaro, vi drog på oss massor med förkylningar etc. Jag tror man ska passa sig när man börjar bli småsjuk hela tiden, och det är viktigt att omgivningen säger ifrån om man börjar bli irriterad, håglös etc.

/Pejgan

Dålig sömn, konstant stress nivå (även när man skall sova) trötthet trots sömn

>Dålig sömn, konstant stress nivå (även när man skall sova) trötthet trots sömn

Instämmer och lägger till magproblem, huvudvärk, tunnelseende, yrsel, likgiltighet inför det mesta, tappad aptit ...
Mådde sämre ett tag för ett år sen ungefär, men efter att ha gått ner till 90% (en ledig dag varannan vecka) så klarar jag mig utan sjukskrivningarna i alla fall.
Detta handlar inte bara om uppenbar stress, utan om så mycket mer. Är helheten i dagens samhälle som nog gör att man missar det viktiga, familjen, hälsan mm och istället bara prioriterar pengar o karriär. Man behöver ha sina pauser för att "ladda batterierna" emellanåt.

Det sägs att det första man gör när man är på den nivån är att man försakar dom närmaste vännerna. Den sociala biten är den enklaste del att göra sig av med för den ställer oftast minst krav -

Om dina vänner klagar på att du aldrig hör av dig, att du slarvar med maten, stressar hela tiden och inte tycker att du kommer någonstans. Det kan även vara deppresioner och intresset för det mesta saknas.

Om du känner såhär så är det dags att säga STOPP och be om hjälp, för hjälp behöver man - inget snack...

/Pelle

Så sant så. Men väl man sitter i tidspressens grepp så är det inte alltid det lättaste att ta sig ur och börja kontakta vännerna igen. Man får ta det i den takt det går, varje litet framsteg räknas. :)