Hej
Det är bra att fångarna får känna tungt bly.
Det skall vara in i helvete tungt att sitta i fängelse , så klaga inte "fjollor"

Ni får väl sitta i stora celler (pga platsbrist) där Ni får penetrera varandra i de olika kroppsöppningarna.
Klaga inte se till att Ni inte hamnar där igen.

/Sven

Men Sven, du vet väl om att svenska fängelser inte är särskilt tunga och särskilt jobbiga idag? I många fall har du eget rum, kabeltv, tillgång till bibliotek, bättre mat än våra barn och tillgång till tunga droger, precis vad våra kriminella behöver? Enda "problemet" idag är väl att det börjar bli lite småfyllt i våra fängelser så de får trängas lite, men de klagar nog inte så värst mycket ändå...
Nej - inte konstigt att vi har många åtefallsbrottslingar när de får leva så pass bra i våra fängelser... :P


/Michael

En brottsling av idag kostar staten (borträknat vakter samt boende, inräknat arvode från utförd tjänst) 5400:- / månad, de får bra mat ordnad ekonomi, utbildning samt fri tillgång till flera olika rekreationsmöjligheter och läkare. Detta är (enligt mig) bra om vi talar förstagångsförbrytare då dessa får en ärlig chans till ett liv utanför murarna! Men återfallsförbrytare borde redan andra gången förflyttas till inhyrda platser i en rysk gulag och få leva på lins- eller rödbetssoppa under hela sin utdömda strafftid! Våra barn borde ha det bättre än brottslingar alltid!

Väl talat Trash :)

Instämmer till fullo även jag.
/EE

Det är så typiskt för människor som är omedvetna om verkligheten.
Ni tror kanske att vissa är onda och begår brott för att de vill skada andra människor? Eftersom jag lever bland folk, där det åtminstonde blir ett par anmälningar varje år vet jag hur situationen ser ut för många människor.

Det är helt enkelt ett gammal vanlig klassklyfta, men inte mellan rika och fattiga, utan mellan de med social trygghet och de utan. Personligen har jag aldrig haft problem med rättvisan, men de jag känner som började med droger vid tretton års ålder (för att föräldrarna är alkoholister och för att skolan inte brytt sig om dem) har inte varit onda.

Dessa människor döms för narkotikabrott. De blir inte bättre av det, bara försiktigare med att visa att de tar droger. En ekonomisk försvagad situation hjälper inte heller det. Folk säljer istället narkotika.

För att citera Nationalteatern:
"De som aldrig själv har suttit fast har ingen aning om hur det fungerar"

/Niklas Jansson

Men vad har det med saken att göra?

Människan har ALLTID en egen vilja, och väljer därför själv att begå brott. VI med små barn måste givetvis ta vårt ansvar för att de ska växa upp och bli friska och välmående människor, och då ska de inte behöva oroa sig över att Sverige inte kan ta hand om sina kriminella.

http://www.expressen.se/article.asp?id=129248

Du som verkar ha lite koll på läget när det gäller våra kriminella; Vad förtjänar personen som utförde handlingen? Ska vi dalta med honom för att han kanske hade hårda föräldrar, eller för att han hade en dålig dag? Eller varför inte helt enkelt låta honom gå fri och skylla på samhället?


Nej - sluta upp med daltandet och visa att brott inte lönar sig.


/Michael

Ursäkta, men skulle jag inte ha kontakt med verkligheten?

Jag har varit i kontakt med rättvisan och har flera vänner som har suttit av tid för diverse olika brott, de är inga onda människor, de är snarare offer för omständigheter. En av dom anser att hade man lagt krutet på att hjälpa honom i första voltan så hade han aldrig åkt dit igen. Idag hjälper och stjälper fängelserna lika mycket för brottslingar (speciellt förstagångs förbrytare).

De som begår brott av grövre karaktär förtjänar alltid en chans till en rimlig återanpassning av samhället, gör man det två gånger så har man uppenbara problem med att skilja på rätt och fel. Kan man inte skilja på rätt och fel så förtjänar man faktiskt inget annat än ett straff, fängelser är idag en trygghet för många och därmed inte något det är avsedda för (at straffa och att vårda) därmed borde de i första skedet enbart fylla vård-funktionen och om det inte hjälper så tycker jag för alla offers skull att de åtminstone skall fungera som straff och inte en statligt subventionerad ersättare för socialbidrag. De som går på socialbidrag idag har det svårare än de som sitter i fängelse för t.ex. mord, man kan iofs argumentera att de har sin frihet men det håller inte om man ser till det stora hela.

Instämmer än en gång med Trash.
Och även jag anser mig ha koll på verkligheten, med tanke på att jag inte bara varit i kontakt med, utan även varit en del av den kriminella världen (även om det inte var så lång tid och inte så allvarligt ändå). Hade jag fått den hjälp jag ville ha från början hade jag aldrig halkar dit, men det som fick mig att rycka mig ur det hela var att sitta inlåst på häktet några veckor. Tro mig, man får ett nytt perspektiv då.
/EE

Då förstår ni vad jag menar. Det var bara därför jag skrev som jag skrev ("ingen kontakt med verkligheten").

Det finns männsikor med otur. De halkar snett och har inte förmågan att komma ur det själv. Då handlar det inte om att man daltar med dem. Att skilja på rätt och fel är ju mer en moral-filosofisk fråga, som alla har olika uppfattning om, men det är inte omöjligt att man är ett "oskyldigt offer" även efter två eller tre fängelsevistelser (gillar inte uttrycket - hoppas ni förstår vad jag menar).

Det är som att livet är en hal backe. Är man väl uppe så har de flesta det lätt, men har man en gång halkat ner blir det svårare och svårare att ta sig upp. Det löser man inte genom att låsa in människor och säga att de är dumma...

Jag menar naturligtvis inte det är synd om alla brottslingar - det jag menar är att det finns många som är en produkt av samhället, och som vi definitivt borde hjälpa.

/Niklas Jansson

Då är vi ytterst överens!

Hör ofta "hade jag fått hjälp i tid så...".
Men en tonåring på glid är ofta mycket negativ
till alla hjälpförsök. Även föräldrar som
själva varken är kriminella eller missbrukare
misslyckas ibland

>Hör ofta "hade jag fått hjälp i tid så...".
>Men en tonåring på glid är ofta mycket negativ
>till alla hjälpförsök. Även föräldrar som
>själva varken är kriminella eller missbrukare
>misslyckas ibland

Jag kan inte hjälpa det, men jag tar åt mig lite av detta ändå. I mitt fall var jag uppe hos sociala och BAD om hjälp med ekonomin, men de sa: "Sälj din bil om du ska få en enda krona av oss" (inte exakt citat, men enkel summering). Till saken hör då att den bil jag ägde då var en gammal risig Volvo 145 (-73:a) som bara var värd skrotpengen, och var den enda möjlighet jag skulle kunna ha att ta mig till ett jobb om jag lyckades få positivt besked från något av alla de ställen jag sökte jobb hos. "Socialtanten" visste mycket väl i vilka kretsar jag umgicks, och jag sa åt henne att alternativet till att de gav mig matpengar var att jag fick ordna det själv (vilket jag ju inte ville egentligen). Hon lyssnade inte då, så jag gjorde som jag sagt och ordnade det själv. När en tid gått och jag fått mig en egen lunta papper hos polisen, bevakning av min bostad och området däromkring av ibland upp till tre polisbilar (oftast civila) så passade det sociala bättre att träda in som en "räddare i nöden". Då såg det ut som att de hjälpte en i nöd, istället för att de bara skulle ha hjälpt en "vanlig svenssonungdom" från början. Nu var jag dock inne i "svängen" redan, så då var det svårare att sluta. Det som fick mig på rätt spår igen var ett par olika saker:
- Några veckor på häkte (helt isolerad till en början)
- En bra övervakare
- Ett jobb
Hade jag fått "kåken" istället för villkorlig dom, så hade jag säkerligen haft svårare att ta mig ur det hela, just eftersom de fängelser som vi har i Sverige är bekväma och rena upplärningsanstalterna för unga "blivande kriminella". Isoleringen i häktet gjorde mig gott. Att tas ifrån det vanliga livet med dess bekvämligheter, det är det som är ett straff, inte att sitta och må gott på "lyxhotell".

Vad det gäller att många föräldrar inte lägger ner tillräckligt med energi och att många bara skyller på samhället så kan jag för all del hålla med. Det ligger ett mångt större ansvar på individen än många vill inse. Att det sen i vissa fall är flera faktorer som är svårare att påverka är tragiskt men sant.

Nog om detta. Känns som att det börjar bli mer filosofi och livshistoria, än programmering här. ;-)
Må väl och håll er i skinnet. :-)
/EE

EE skrev:

"I mitt fall var jag uppe hos sociala och BAD om hjälp med ekonomin, men de sa: "Sälj din bil om du ska få en enda krona av oss" (inte exakt citat, men enkel summering). "Socialtanten" visste mycket väl i vilka kretsar jag umgicks, och jag sa åt henne att alternativet till att de gav mig matpengar var att jag fick ordna det själv (vilket jag ju inte ville egentligen). Hon lyssnade inte då, så jag gjorde som jag sagt och ordnade det själv. När en tid gått och jag fått mig en egen lunta papper hos polisen, bevakning av min bostad och området däromkring av ibland upp till tre polisbilar (oftast civila) så passade det sociala bättre att träda in som en "räddare i nöden". Då såg det ut som att de hjälpte en i nöd, istället för att de bara skulle ha hjälpt en "vanlig svenssonungdom" från början."


Jag känner precis samma sak, som EE, om socialens vägar.
Själv behövde jag hjälp, endast pågrund av att jag saknade medel till försörjning - under den närmaste tiden - med ett tillfälligt bistånd (matpengar) för att jag skulle få möjligheten att reda upp den aktuella nödsituationen.
Men jag fick avslag och ingen grundligare utredning gjordes, för att jag låg inom en "skälig levnadsnivå".

Att leva ett vanligt enkelt liv, att vara en god människa, som inte vill ha allt men göra så gott man kan för att leva ett tryggt- och självständigt liv.
Men vad bryr sig socialarbetarna om det, när man råkar sedan i ett nödläge?
Självständighet förutsätter ansvar, aktiv sysselsatt, målsinriktad och en stor portion trygghet.
Än sen då?
Sånt är överhuvuvtaget inte inom en skälig levnadsnivå.
Det faller inte i smaken på socialens normer.

Här och där, kan jag höra talas om kommunens socialtjänst ska på ett demokratiskt grund främja bl.a. människornas ekonomiska trygghet, när man inte kan försörja sig på något annat sätt. Därmed vara förebyggande och stärka den enkildes möjlighet att leva ett självständigt liv.
Men istället blir allt tal om deras inriktningsmål och insatser bara hängande i luften.
Det blir inte trovärdigt.

Socialen verkar ha bara intresse av saker, som kan vägas på normens bedömningsvåg:
prioriterade grupper, fakturer, långvariga brottsproblemsfall!
Det kommer inte att frågas efter min godhet, ansvar, ambitioner istället frågar dem efter den mest utsatta-prioriterade gruppen av människor, som passar in i deras mönster.
Men sätt oss då som undantagsfall, så att vi blir med i den godkända behovsprövade gruppen, så att man kan få sitt levebröd på bordet, som jag anser är en självklar levnadsskäl.

Det är ganska konstigt, för att enligt socialbidragssystemet, kan man få extra bidrag till glasögon. Kan man äta metall- och glasföremål?!
Socialbidragssystemet måste ändras likaväl dem som sitter och ser bara papper, formulär och nummer. Det finns faktiskt ett mänskligt ansikte bakom varje enskilt fall.
Socialen bryr sig inte om oss.

MVH
/KalltKaffe - en helt "vanlig Svensson", som var i nöd...