jag träffade mitt ex, tess, idag.
vi pratade om lite allt möjligt, mycket om hur hon mår.
vilket visade sig vara riktigt uselt, tyvärr.
ni vi sen stod och väntade på min buss så kramades vi (inget konstigt med det).
några gånger kändes det som hon ville kyssa mig, jag vågade/ville inte
bemöta det och tittade in i skyltfönstret. sen när min buss kom så kramades
vi en gång till och jag gick på bussen... jag vet inte riktigt hur jag ska fortsätta
det här, vi kommer träffas fler gånger, det känner jag på mig. om det kommer hända
nåt intimt har jag ingen aning om och jag vet heller inte vad jag vill.

en annan sak är att jag också har nån sorts känslor för en tjej jag pratar med varje
dag, oftast via irc och icq. hon ska fylla femton i sommar och vi har träffats irl (in real life)
två gånger, andra gången hände det lite mellan oss. vi pratar rätt ofta i telefon och jag
blir alltid glad efter att ha pratat med henne. hon är söt, trevlig och snäll. men åldern sätter
käppar, inte för min del, men däremot för hennes föräldrar. dom gillar inte att jag är 19, och
jag har faktiskt förståelse för det.

mina föräldrar skulle nog också ha det om dom visste om att hon var 14.
dom tror att hon är 17 för att jag sa det till dom, annars skulle dom fått spader
när jag skulle sova över hos henne (vi sov i olika rum).

jag vet inte vad jag ska göra vet inte heller egentligen varför jag skriver det här,
kanske för att få ur det ur mitt huvud.

jag vet ingenting längre, ska jag bara låta det gå vidare och se vad som händer eller ska
jag isolera mig från båda två, det är dock inget jag vill. för jag gillar dom båda, men
hur vet jag inte.

sittandes rådlös framför datorn, hjorten.

Du vet ju hur jag är hjorten, jag tycker att du skall bestämma dig att bara träffa henne som kompis, inget mer. Du och hon och övriga världen har behov av att känna sig älskad och det är nog det vackraste som finns.

Dock finns det flera käppar i detta hjul och jag tror att ni kommer såra varandra minst om ni inte inleder ytterligare ett förhållande. Tidigare så var det ju så att hon drog iväg till en ny kille och det är inte så konstigt - är man 14 så är man. Livet är ett kaos i den åldern, speciellt för tjejer. Du är 19 nu - utnyttja den erfarenhet du fått som säger dig att detta är fel och inte "tar det som det kommer". Jag håller på dig - kämpa vidare!!

Tess är 17, Nea är 14.
Det kanske var lite otydligt skrivet =/.
Just för tillfället känner jag att huvudet dunkar och jag vill inte känna
den känslan för jag vet vad de betyder. I slutändan blir det nog antidepp igen =/

Att deppa och vara ledsen är helt ok. Det gäller dock att kunna göra något produktivt efter att du varit ledsen, inte gräva ner dig mer än vad som behövs. Människor är rädda att vara ledsna och det tror jag är fel. Det finns ju faktiskt en mening med att vi människor konstruerats med dessa känslor och sinnen.

Tänk på det som att lära sig asp- ett helvete i början men sen när man börjar få kläm på det är det riktigt trevligt. Så kommer du ha det 100-tals gånger till i livet och det är så det fungerar. Acceptera att du blir ledsen men träna även på att gå vidare- precis som så många gånger förr. Varje gång blir allting lite enklare och lite mindre jobbigt.

Hej vips är du en fullfjädrad vuxen å då är det nya problem, samma problem men du har lärt dig hantera det lite bättre. Å du, det skall vara så här - lovar...

Jag har försökt gått vidare varje gång det har hänt skit i mitt s.k "kärleksliv",
för det är bara där det händer skit. Allt annat kan jag hantera någorlunda bra.

Problemet är att jag inte kan göra nånting när det är såhär.
Jag har försökt flera gånger, jag lyckas aldrig.
Du (och alla andra) kan vara lugn, jag tänker inte ta livet av mig bara för det här.
Jag har haft det värre (med mina mått mätt) och jag vet att jag kommer ta mig
ur det, som alltid förr. Men det är ändå så jävla svårt, praktiken och mitt sociala liv
kommer kolapsa helt om tankarna återkommer. Jag kommer inte bli rolig längre.
Kommer gå under mentalt, som vanligt. Spelar ingen roll hur mycket jag än går
igenom.

Jag vet hur det troligtvis kommer bli och jag gillar det inte.
Men det finns ändå inget jag kan göra.

Kan du inte få en person att ventilera dessa tankar med?

Jag gå ju själv hos två st och pratar av mig och får hjälp med mina negativa tankar, även om jag känner att jag måste börja på antidepp igen.

Jag vet ju hur svårt det kan vara att släppa negativa tankar och även hur svårt det är att ta sig ur det tänket. Sitter ju själv i den karusellen eller om det är en Jojo, vissa dagar mår jag hur bra som helst, andra mår jag skit.

Ibland klarar man inte av att gå vidare själv utan man behöver någon som drar en och som stöttar en.

/Anna-Karin

Jag känner inte riktigt för att snacka med min psykolog,
gillade henne inte riktigt.

Jag mår bättre idag än vad jag gjorde när jag skrev det där igår,
så jag ska försöka hantera det själv. Men det säger jag nu, får
se hur det går senare. Jag ska iaf försöka ordentligt.

Tjejen är för ung, det är ju helt klart. 14 är en ganska låg ålder, och oftast (inte alltid) är man inte mogen att skilja på sina känslor. Ibland kan skillnaden mellan att tycka om någon väldigt mycket och att vara förälskad i någon verka obefintlig. Det är den inte, inte på lång sikt. När man inte har mognat riktig har man svårt att se skillnaden. Man tar vartenda hjärteslag som att det är känslor för någon. Och tro mig, jag är 17. Det är inte längesen jag var 14.

Men nu är det ju så att vi människor är så olika. Den här tjejen kanske är mycket mogen för sin ålder. Det är helt upp till dig att bedöma. Men tänk på att ett förhållande är inget som man ska slita och slänga med. Jag har en känsla av att människor är desperata efter ett förhållande hela tiden. Ta dagen som den kommer. Det går att var själv, det går riktigt bra till och med. Tillslut så händer det...Du träffar någon som du helt enkelt inte kan värja dig emot. Tvivel är nästan obefintliga, du märker att du inte kan göra något annat.

Jag är bara 17. Jag har inte en lång livserfarenhet att komma med. Men det är min livsprincip att vara själv tills jag inte kan det mer, tills det kommer nåt som jag inte kan flytta ur min väg. Det tänker jag hålla, det är mycket bättre än att gå in i förhållanden som slutar med krossade hjärtan, för det är något av det mest tragiska som finns.

/Jörgen

> Den här tjejen kanske är mycket mogen för sin ålder.
Det är hon.

> Men tänk på att ett förhållande är inget som man ska slita och slänga med.
Det vet jag mycket väl =/.

> Jag har en känsla av att människor är desperata efter ett förhållande hela tiden.
Jag var det när jag var 15 tror jag, sen la det sig efter ett tag.
Det är inte tillbaka, det vet jag.

> Ta dagen som den kommer.
Det har jag försökt göra sen jag var 16 år.

> Det går att var själv, det går riktigt bra till och med.
Det vågade jag göra först när jag började sjuan, sen har
det stegrats mer och mer. Jag är mig själv nu, vill inte vara nån
annan.

>> Det går att var själv, det går riktigt bra till och med.
>Det vågade jag göra först när jag började sjuan, sen har
>det stegrats mer och mer. Jag är mig själv nu, vill inte vara nån
>annan.

Jag menade att vara ensam, inte att vara sig själv.

Det är ditt OCH hennes liv det gäller. Det handlar om att ta rätt beslut. Om du avvaktar och låter både hjärtat och hjärnan vara med så kommer det nog gå bra tillslut. Du behöver kanske inte ha bestämt dig med en gång, låt det ta den tid det behöver. Se till bara så att alla griller man kan ha i skallen som grundar sig på vad man vill känna (för så kan det ofta vara) försvinner.

/Jörgen

> Jag menade att vara ensam, inte att vara sig själv.
Okej, jag missförstod det visst.
Tja, jag har varit ensam i 19 år exakt skulle jag chansa på.
Och jag är 19 år och ungefär tre månader.

> Du behöver kanske inte ha bestämt dig med en gång, låt det ta den tid det behöver.
Jag har faktiskt tänkt på det här ett tag. Det var nog mötet med Tess, mitt ex, som
triggade allting. Men säger jag det till henne så kommer hon skära sig mig, och det
vill jag absolut inte =/.