Hur kan man få kunskap om verkligheten?

Detta är en fråga som filosofer länge gått och grubblat på. Ända sedan antikens grekland har man försökt att besvara på denna fråga, och man har kommit fram till ett flertal teorier om hur man uppfattar verkligheten sedan dess. Alla verklighetsuppfattningens teorier har givits samlingsnamnet metafysik. Metafysiken behandlar även andra frågor så som, fins gud?, vilken är människans plats i universum? Samt behandlar begreppen existens, rum och tid.

En av de mest kända filosoferna under antikens grekland var Platon. Han var en av de allra första idealisterna. Platon menade att det fins en såkallad ide värld där all kunskap är lagrad. Alla människor kommer ursprungligen från denna idévärld och är födda med all kunskap. Han menade också att människan inte kunde komma ihåg all den information som fins i idévärlden utan man är tvungen att stimuleras på rätt sätt för att kunna få tillgång till informationen.

Platon menade att verkligheten som man uppfattar med sina sinnen, endast är en skenbild av tillvaron. Han menar att människan inte är tillräckligt utvecklad för att kunna uppfatta den fulla verkligheten. Idévärlden är då den sanna verkligheten som är oföränderlig och sann. Idévärlden existerar därför inte i tid och rum då den är oföränderlig. Platon menade även att alla idéer leder tillbaka till en enda ur-idè som han ansåg vara allra godast och mest sann. Den rörelse vi ser i sinnevärlden betraktas därmed som illusioner.

Enligt Platon så borde alltså alla människor vara födda med samma information. Utifrån detta antagande så borde alla människor kunna komma fram till samma slutsatser så länge de utsätts för rätt stimuli. Detta, för mig, låter det precis som om att man skulle gå och lära sig något. Som i skolan där stimuli skulle vara det man läser i böckerna.

T.ex. om du läser och lär dig ur en bok, hur man löser ett vist mattematiskt problem, och sedan löser ett matteproblem med hjälp av den information du fått från boken du läst. Så skulle man, utifrån Platons synsätt, säga att du använt dig av information från idévärlden då du löser det mattematiska problemet. Stimuli som låter dig få tillgång till den informationen du fått från idévärlden är då det du läste i boken innan du löste talet.

Idévärlden går egentligen inte att motbevis därför Platon påstår att det man inte kan uppfatta denna komplexa värld. Av samma skäl kan man inte heller bevisa att idévärlden verkligen existerar. Personligen skulle jag förkasta denna idé om en idévärld direkt, eftersom man inte kan bevisa existensen av idévärlden med hjälp av empiriska undersökningar.

Renè Descartes levde under början av 1600 talet. Det var Descartes som grundade hela sin filosofi på de kända orden (cogito, ergo sum) ”jag tänker, därför fins jag”. Men han ville inte att man skulle betrakta dessa ord som en slutledning eller bevis för hans filosofi, utan orden skulle mera betraktas som en yrkan om människans ” första genom omedelbar åskådning givna och otvivelaktigt sanna kunskap”. Descartes hade alltså ett subjektivt synsätt på de världsliga tingen runt omkring sig.

Descartes menade även att man människan har medfödda idéer då han märkte att sinneskunskap alltid var tillfällig och föränderlig. Utifrån dessa observationer drar han slutsatsen, att alla nödvändiga och oföränderliga sanningar måste, oberoende av all sinnelig erfarenhet, tillhöra människan. D.v.s. att människan har vissa medfödda idéer. Bland de Idéer som Descartes menade var medfödda idéer, var den han sysslade mest med ”Guds-Idèn”. det som Descartes påstod, angående guds iden, var att en högre makt är källan till all kunskap kring allt annat, som inte angår människans egna jag. Han ansluter sig således med rationalismens grundtankar kring verkligheten.

Frågor som tillhör den praktiska filosofin ville Descartes inte gärna hantera. Då han tyckte att människan på detta område inte kan åstadkomma något, utan behöver styras av en högre makt eller ledas av gudomliga uppenbarelser. Detta ligger även nära hans synsätt på fri vilja och frihet, där han även där menar att människan styrs av en högre makt. Eftersom Descartes hade en sådan verklighetssyn, så föreföll sig tankarna om fri vilja inte bara obegriplig, utan även begreppsvidrig. Men trots detta så försökte han att beskriva den fria viljan genom att placera den hos det omedelbara praktiska medvetandet. Han försökte även att beskriva den fria viljan som en av de medfödda idéerna som människan föds med. Det är inte heller konstigt att även Descartes idéer Om rätt och fel, grundas av guds vilja.

Renè Descartes motsäger i princip allt som man i dag anser vara rätt sätt att se på världen idag. Att en högre makt skulle tillhandahålla människan med idéer är absurd. Det är som att säga att någon högre varelse bestämmer vad för idéer som vi ska få, vilket är det som jag tycker är absurt i detta resonemang. Alltså skulle all information om verkligheten som man tar reda på med hjälp av undersökningar kommer alltså från en ”gud”.

Idéer som är medfödda kan inte finnas. Om detta skulle vara sant så kan man tänka sig att även andra idéer, än de som Descartes påstod fans, skulle kunna vara medfödda. Om t.ex. den ide som Descartes påstod var en av de viktigast medfödda idéerna (guda iden). Så skulle alla människor tro till en början att det fins en gud. Om detta hade varit sant så skulle alla människor tro att det fans en gud, men om man ser på världen idag så är det endast ett fåtal som fortfarande tror att gud har samma makt som Descartes påstår att en gud har. Jag förstår hur han kan ha trott att guda idén kan ha varit medfödd då religion hade en större del av samhället under 1600 talet.

”jag tänker, därför fins jag” är ett kontroversiellt sätt att se på världen. Om man antar att detta påstående är sant, så borde de som inte tänker inte finnas. Jag har lite svårt att svälja hans synsätt om världen. Han menade att människans kunskap var som ett träd där fysiken står för stammen medan metafysiken står för roten. Men egentligen så bör man inte blanda fysik och metafysik då de förklarar två helt olika saker. Metafysik behandlar människans syn på olika saker medan fysik behandlar empiriska undersökningar om verkligheten.

En annan filosof som haft stor inverkan på metafysiken är David Hume som kallas för ”den sanna empirikern” (levde under 1700 talet). Humes Idéer om verkligheten grundades på en långt utvecklad form av det empiriska synsättet av verkligheten, och blev nästan en form av sceptisism. Många av dåtidens empiriker menade att genom resonemanget; om jag tar upp och släpper hundra äpplen så faller de alltid ned till marken, och därför måste det finnas gravitation. D.v.s. en slutsatts som endast grundas på en vana, detta synsätt som kallas för induktivt resonemang, förkastade Hume helt och hållet i sitt revolutionerande synsätt.

Hume menade att man ständigt drar slutsatser om verkligheten med den induktiva metoden vilket han tyckte var missledande. T.ex. om jag observerar tusentals vita svanar på olika ställen runt om i världen, så kan jag dra slutsatsen genom det induktiva synsättet, att det troligtvis endast existerar vita svanar. Detta resonemang utesluter då att det kan finnas andra svanar som har någon annan färg. Medan ur ett logiskt resonemang så utesluter man inte möjligheten att det kan finnas svanar i andra färger. Detta resonemang har blivit känt som Humes problem.

Hume ifrågasatte jaget på samma sätt. Han sa att man helt enkelt inte kunde bevisa att jaget fins, och han sa även att tanken på en högre makt, så som en gud, är absurd. Detta var relativt populärt att kritisera samhället och kyrkan under 1700 talet, vilket är den period idag som vi kallar för upplysningen då man började använda sig av sitt förnuft och vetenskapliga undersökningar för att dra slutsatser kring verkligheten.

I dagens samhälle är antagligen Humes synsätt ett av de mest accepterade. Han vill att man ska göra fler empiriska undersökningar för att kunna ta reda på sanningen om verkligheten. Han vidareutvecklar de tidigare idéerna hos de induktiva metoderna.

Detta är även detta sätt som vi använder oss av i skolor för att få information om verkligheten. Som i fysik, kemi, biologi, när vi labbar så gör vi empiriska undersökningar. Även om de resultaten vi får från dessa empiriska undersökningar inte är revolutionerande så ger dessa undersökningar en bild om hur det går till när man forskar och kommer fram till nya metoder att göra saker.

Om en empirisk undersökning motsäger en väl etablerad fysisk teori, som t.ex. gravitationen. Om det helt plötsligt, när man släpper en boll, så faller den uppåt i stället för nedåt. Så kommer det att krävas extra mycket bevis för att etablera nya teorier som motsäger redan etablerade. Man skulle kunna säga att, extraordinära påståenden kräver extraordinära bevis.

Öh... är detta en skoluppsats?

Han förväntar sig nog 200 poäng för den här "artikeln" :-)


/Thomas

<b>Öh... är detta en skoluppsats?</b>
*LOL* :-D

Han får en pluskula av mig för att det är hyffsat lättläst. Han känner till <Enter>.
Men det fick han kanske gratis när han kopierade in texten.

Fick en rolig känga om att ? Alla mina hästar var på plats i stallet.

ummmmmmmmm här kommer samma fråga upp igen ;-)