När anser NI att man är utbränd som resurs,för det är väl ändå så man får se oss, som en resurs.När kommer städ-personalen och städar upp bland oss ? När kan man se sig som UTBRÄND ? Undrar bara om det är någon som upplevt detta fenomen och kan dela med sig av sina erfarenheter..

/Juha

Utbränd anser i alla fall jag vara när hjärnan skärmar av sig från intryck för att skydda sig.

Några mycket klassiska symptom på att vara utbränd är:

- Oförmåga att koncentrera sig
- Ointresserad av att umgås med vänner
- Man tappar minnet och har svårt att komma ihåg
- All social kontakt skjuts åt sidan, jobber håller man längst kvar vid
- Svårt att komma upp, alltid trött, ledsen utan att veta varför

Vad jag läst är att hjärnan blivit överstimulerad, d.v.s. att för många saker har gjorts samtidigt med en personlig och extern press vilket gör att hjärnan helt enkelt stänger av sig för att få vila lite.

När sen detta börjar märkas på individen så är det uppenbart men vägen dit kan vara lång innan man ens själv förstår att något håller på att hända och då är det oftast redan för sent.

Som uppdragsgivare är detta ett väldigt svårt dilemma, fast ändå inte. Många kvinnor föder ju barn och är hemma 1 1/2 år vilket arbetsgivaren oftast klarar galant av i vårt samhälle. Att däremot försöka ha samma tankegång för utbrända kanske inte är lika lätt, men borde vara.

Om man gått så långt att man blivit utbränd så är återställningstiden minst 1 år och det går inte att fuska för att bli återställd. Ingen skall behöva be om ursäkt för att man blir utbränd, det är nog mer kraven som man tror omgivningen ställer på en att försöka vara alla till lags.

Sett från arbetsgivaren måste jobbet utföras och eftersom man inte vet hur lång återställningstiden är så tar arbetsgivaren oftast sin hand ifrån och försöker anställa en ny resurs - så visst, ingen är oumbärlig även om man kanske vill tro det själv.

Kämpa på, och gör det i DIN takt!
/Pelle

En god vän till mig har varit sjukskriven i ett halvår pga utbrändhet och det kom först ngt år efter att projektet som var orsaken till den var avslutat. En morgon kom han bara inte ur sängen, skämtsamt kan man kanske säga posttraumatisk utbärndhet.

Jag tycker att man som individ skall ta depression, olust att göra ngt man tycker är kul samt för mycket jobb utan att "stanna upp" som allvarliga varningstecken...

Jag sa ju lite om mina tankar och ideer igår eftersom jag själv är deprimerad och visar en del av tecknen på utbrändhet, fast här är det inte jobb som är orsaken, snarare tvärtom, brist på jobb och i vissa fall en del arbetsgivares attityder mot tjejer inom branschen.

Det som funkar för mig är, medicin, samtal och bildterapi.
I samtalet så får man gråta, skratta precis som man vill och man får hjälp att få andra infallsvinklar. Man får en hjälp till att kunna se på problemet på ett annat sätt.

Bildterapin, just för att ibland så är det svårt att sätta ord på känslor men man kanske har en bild som man ritar, sen pratar man i gruppen eller med terapeuten om bilden och även där så kan man få hjälp att se problemet på ett annat sätt.

Vad man ska veta är att det finns hjälp att få, även om man kanske inte tror det alla gånger, stöd från familj/vänner är viktigt en utomstående kan också vara viktig för familjen vet ju hur man är, stödet utifrån kan ofta komma med andra sätt att tackla problemen.

Låt processen ta den tid det tar, det kan gå fort, men det kan även ta lång tid och det kommer att gå i vågor.

/Anna-Karin

Det som orara mig är egentligen vad lite företaget, facket och arbetsmiljöinspektionen gör.
Stress på arbetsplatsen är en av det största orsakerna till sjukskrivningar i sammhället.

Varför finns det ingen som tar tag i det. Det är dax att vi ändrar hur vi jobbar. Vi måste tänka om helt. För det vi konkurerar med är vår krativitet och förmåga att skapa. Vilket helt slås ut när man få utst allt för mycket stress.

Varför har vi inga kurser i stresshantering, projektering och plannering i skolan. Skulle inte det vara en bra grund för våra barna att stå på.

Vi kan inte fortsätta så här. Vi måst handla innan det är försent. Vad ska vi göra när sjukskrivningarna överskrider antalet friska mäniskor i arbetslivet?

Possetiv stress är lika farligt som negativ stress. Det är bara att man inte uppfatar den som skadlig förän det är försent.

Låt oss agera nu. Det här gäller oss alla.

För ett tag sedan när detta var aktuellt i forumet så tog jag kontakt med några författare som skrivit böcker i detta ämne för att fråga om jag fick publicera lite material.

Jag fick godkänt och får försöka sammanställa detta lite. Problemet är att jag inte har någon "kunnande" roll i hur man hjälper utbrända, så frågan är om vi inte skulle kunna få tag på professionella skribenter istället.

Om ni ser någon på nätet som publicerat alster, bjud in dom att skriva artiklar här. De får givetvis göra reklam för sina böcker osv i artikeln.

Någon kanske nappar såpass mycket att man till och med skulle kunna få 1 timme i chatten en dag i veckan och "prata av sig" .

/Pelle

En avvikelse ifrån tråden:

Tyvärr så är inte våra konkurrens medel förmågan att skapa och vara kreativ, det är i många fall inte ens skicklighet i yrkesutövningen som vi konkurrerar med. Det som är arbetsgivarens grunder för att ge oss jobb är social kompetens, vår kunskaper på papperet samt vår vilja att kunna ställa upp i tid och otid. Om det vore kompetens vi konkurrerade med så skulle inte flera av oss varit arbetslösa, ej heller skulle så många it-företag få kritik för sina "dåliga" produkter (Intentia är ett exempel som är högaktuellt).

Det saknas en del av "rätt man på rätt plats"-attityd inom it-världen.

I övrigt är jag mer än benägen att hålla med dig i ditt resonemang, problemet blir då iofs långsiktigt att när barnen som gått i skolan och lärt sig planera kommer ut på arbetsmarknaden så blir dom överkörda av gamla stötar utan kreativitet och förmåga att tänka längre än nästa vecka...

Jag kan ju skriva av mig lite med det lilla som jag kan, jag är intresserad av psykologi och sitter ju lite i den sitsen som en utbränd kan vara.

Jag kan ju långt ifrån kalla mig professionell utan kan bara skriva från mina erfarenheter och tankar. Det kanske kan hjälpa någon vad vet jag.
Kanske kan några som är/varit i den sitsen skriva en artikel ihop, vad ledde till att man kände som man gjorde, hur kom man ur det och vilka resurser som finns, för det finns resurser det är bara det att man måste våga se dem.

/Anna-Karin